Inlägg

• Inläggsarkiv

Är Lars Vilks religionsvetenskapligt relevant?

Nyhet: 2010-06-18

Då Lars Vilks, som många såpoperor, ständigt verkar dyka upp i nya avsnitt, nu senast i samband med en föreläsning om konst och yttrandefrihet vid Uppsala universitet (11 maj 2010) ombads jag skriva en kommentar på vår blogg. Efter lång tvekan skall jag nu försöka. Ett skäl till min tvekan är om han – trots sin islamkritik – över huvud taget är religionsvetenskapligt intressant (och därmed något som en religionsvetare kan ha något intressant att säg om). Ett annat, och viktigare, är min ovilja att bli indragen i det "konstverk" eller den "installation" alla som säger eller skriver något om honom verkar bli del av. Ytterligare ett skäl är att jag inte veta speciellt mycket varken om Lars Vilks eller om konst.

Vad jag dock tycker mig ha förstått är att man, när det gäller Vilks, kanske inte skall dra någon alltför skarp gräns mellan konstnären och hans konst och att "provokation" är centralt för båda som metod. Hans förmåga att producera provocerande konst är känd sedan åtminstone 1980–talet då han olagligen lät uppföra sina tre monumentala skulpturala konstruktioner drivvedsverket Nimis, betongskapelsen Arx och stenkonstruktionen Omfalos i ett naturreservat på Kullaberg.

Två år innan hans senaste stora provokation med profeten Muhammad som rondellhund, hävdade han (tillsammans med Martin Schibli) även provokationen som en konstnärs bästa sätt att bli känd på i boken "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: handbok med teori" (2005, Nya Doxa). En viktig del i att bli en känd konstnär är enligt Vilks att nå utanför sin egen sfär, vilket primärt innebär att gå in i nyhetsjournalistikens sfär, att få sitt konstverk att bli en "allmänjournalistisk nyhet". Det viktigaste för att bli "en samtidskonstnär" är alltså inte att göra bra eller stor konst utan att få journalister, konstkritiker, politiker, etc. att diskutera och debattera sitt konstverk, och sig själv som konstnär, och att få framträda i intervjuer och debattprogram i media. Om man lyckas göra media till sin "nyttiga idiot" gäller: "Konstnären som får medial uppmärksamhet bör genast ta tillvara dessa möjligheter och spinna vidare på dem." Det är därför enligt Vilks mycket viktigt att man som konstnär "övar upp sin skicklighet i hur man skapar medialt intresse kring sina projekt".

I september 2005 publicerade Jyllands–Posten sina nu ökända 12 karikatyrteckningar av Profeten Muhammad, officiellt "för att kämpa för yttrandefriheten". Ett knappt halvår senare hade publiceringen lett till en av de största Danska internationella kriserna i modern tid.

I juni 2007 lämnade Vilks in tre teckningar av profeten Muhammad som rondellhund som bidrag till utställningen Hunden i konsten i Tällerud i Värmland. Att han, enligt sin egen "teori", skulle ha svårt att inte utnyttja detta gyllene tillfälle till provokation (för Vilks alltså ≈ konstnärligt verksamhet) är inte svårt att se. Varför han väntade i nästan två år efter publiceringen i Danmark är kanske lite svårare att förstå.

Ett skäl till hans tvekan – trots att skapandet av Muhammad som rondellhund är helt i enlighet med hans egen "filosofi" om hur man som bör bete sig för att bli framgångsrik – kan man dock finna i hans egen bok. Där hävdar han nämligen att man för att var en god konstnär inte får ägna sig åt "slappa efterkonstruktioner". Att i kölvattnet på den danska publiceringen för egen berömmelse provocera och kränka muslimer med (ytterligare) Muhammadteckningar innebar att han alltså måste bryta mot sin egen lära på en väsentlig punkt. Men det är väl med Vilks som med de flesta postmoderna pragmatiker: Inget är heligt, resultatet i termer av mediaexponering och "fortune and glory" för sig själv är när det kommer till kritan allt som räknas.

Och att han genom detta lyckades utomordentligt väl med att "övergå till en annan sfär" och få både mediaetablissemanget och mången muslim, både nationellt och internationellt, att agera "nyttig idiot" och aktiv medspelare i det av honom koreograferade skådespelet är det väl ingen större tvekan om.

Om en konstnärs storhet, som det ofta sägs, kan mätas i storheten av hans/hennes verk, vad säger då allt detta om Vilks som konstnär? Det beror naturligtvis på vad som är "hans verk". Om det är själva teckningarna av Muhammad som rondellhund som är hans verk är hans konstnärskap nog inte speciellt stort. Men, om min teori är riktigt, så är de ganska irrelevanta i sammanhanget. För Vilks är hans verk antagligen mer den kontinuerliga installation (inkluderande honom själv) som hans provokation ger upphov till som är hans verk. Om detta är riktigt har jag nu alltså själv skrivit in mig i Vilks verk, tillsammans med allt från ett otal journalister till Jihad Jane och andra "nyttiga idioter". Om detta är riktigt måste man nog (om än motvilligt) tillstå att Vilks är en i sanning stor konstnär.

Vad kan då sägas om Vilks och hans verk från religionsvetenskaplig synvinkel?

Om jag har rätt i att Vilks antagligen inte är speciellt intresserad i varken religion, islam eller Muhammad annat än som lämpliga instrument för Vilks i hans strävan att skapa sig som en "stor samtidskonstnär" är det antagligen inte speciellt mycket. (Att många av reaktionerna på hans provokation, från muslimsks såväl som från icke–muslimskt håll, reser många religionsvetenskapligt intressanta problem är en helt annan sak.)

Analogt gäller nog Vilks (såväl som Jyllands–Postens) officiella förklaring till sina publikationer: att vara inlägg i debatten om yttrande– och tryckfrihet. Det är naturligtvis omöjligt för mig att ha någon kvalificerad åsikt om hur det "egentligen" ligger till här. Men då antalet möjliga alternativ att välja mellan inte är så stort är det kanske inte så svårt att se vad man bör satsa sina pengar på.

De rimligaste alternativen (som naturligtvis inte är varandra uteslutande) är nog ungefär dessa: som ett inlägg i 1) debatten om yttrandefrihet kontra censur, 2) debatten om Civilisationernas Krig mellan Väst och islam, 3) ett medvetet försök att provocera, kränka, misstänkliggöra och exkludera islam och muslimer, med andra ord som ett uttryck för islamofobi, eller 4) diskursen att göra Lars Vilks till en "stor samtidskonstnär".

Min gissning är, som framgått, att den rimligaste prioriteringsordningen här är 4, 3, 2, 1. Detta innebär naturligtvis inte att publiceringarna inte har gett upphov till både många och intressanta debatter om problemområdena 1, 2 och 3, för det har de. Men resultaten av dessa debatter är inte uppmuntrande. Resultaten i det Nederländska valet nu i veckan är bara senaste i en lång rad av exempel på detta. Trots att valrörelsen nästan enbart handlade om den ekonomiska krisen lyckades Geert Wilders och hans starkt islamofoba ”Frihetsparti” (PVV) ( Partij de Vrijheid) mer än fördubbla sina platser i parlamentet från tidigare 9 mandat till hela 24 mandat (ca 1,5 miljoner röster), vilket gör Wilders och hans parti till Nederländernas tredje största.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var inte sen att gratulera sin ideologiska broder i Nederländerna med följande ord:
"Jag vill framföra mina hjärtliga gratulationer till PVV och till Geert Wilders. Det är glädjande att se att även Nederländerna, som tidigare haft en nästan lika ansvarslös och naiv hållning till massinvandring och mångkulturalism som Sverige, nu har börjat närma sig ett mer realistiskt förhållningssätt. Det är uppenbart att Sverige står alltmer isolerat i Europa med sin extrema syn på dessa frågor. Jag noterar också med intresse att PVV tycks ha varit kraftigt underskattade i den senaste tidens opinionsmätningar."

I september får vi se om resultaten av Vilks försök att skapa sig som en "stor samtidskonstnär" får analoga konsekvenser i Sverige. Då blir det riktigt religionsvetenskapligt intressant.

Läs mer om Åke Sander på institutionens webbplats

AV:

Artikeln har 3 kommentarer, läs eller kommentera artikeln.